Karin Hälls skulpturer kretsar kring det vi aktar oss för att tala ut om. Född i Kungsör
och verksam i Stockholm, har hon nu börjat återknyta kontakterna med länet.
Det bländande eftermiddagsljuset silar in genom gardinerna i vit lakansväv i Karin Hälls
ateljé, tre trappor upp i en gammal verkstadsbyggnad i Västberga. Det är ett område söder
om Söder i Stockholm som tidigare var fullt av industrier. Under senare år har det
förvandlats till en konstnärstät stadsdel med både ateljéhus, Konstfack och nödvändiga
färg– och järnaffärer i närheten.
I fem år har Karin Häll varit med i Ateljéföreningen Turbinen, där ett tjugotal
konstnärer tillsammans hyr ett helt våningsplan. Förutom ateljéerna finns här även en
välrustad verkstad, projektrum och fikarum.
– Jag har alltid tecknat och ville hålla på med konst redan som barn. Ett år hade jag
ritförbud i skolan eftersom alla mina böcker var fullklottrade. När jag sen träffade Mats
Franzon, som just hade flyttat till Köping och ordnade både en krokikurs och en
skulpturkurs, fick jag veta vilka utbildningar som fanns för att bli konstnär.
Karin Häll sitter uppflugen på en stol. Hon har städat undan det mesta i ateljén och
täckt sina skulpturer med svart plast. Vid den tomma väggen står tre spretiga vita
pinnar, knappt ett par meter höga.
– Jag vill inte bli störd av mina äldre grejor, förklarar hon med en svepande gest mot de
svarta påsarna.
Hon har just börjat testa nya former kring temat syskon inför sina kommande utställningar
i Berlin, Vetlanda, Stockholm och nästa år även i Västerås. Funderingarna kretsar kring
likhet, olikhet, självständighet och beroende människor emellan
– Det som intresserar mig är hur en individ blir som den blir. Vi skapar
språkkonstruktioner och ordning men där bakom finns så mycket psykisk oreda. Björkarnas
stammar, de vita pinnarna vid väggen, växer till exempel olika i olika jordmån. Fast man
är syskon blir man olika.
Karin Häll är ett av fyra syskon, inget av dem jobbar med konst. Två bor kvar i Kungsör,
det är där hon växte upp. Pappa var handelsresande och uppfinnare och mamma var hemma med barnen. Och så var det det där med att rita. Det har bara fortsatt.
– Jag tänker inte att den och den symbolen ska jag göra. Jag tar en kopp kaffe och börjar
teckna. Många bilder blir det och jag slänger en hel del. Några går att bygga vidare på.
Då blir det skulpturer. Jag måste få lust att fullfölja en idé. Material och form ska
fungera tillsammans. När de gör det så känner jag att såhär har jag tänkt.
Det synliga resultatet täcker både en ordkonstruktion och en känsla, de som outtalat
fanns med i början av processen.
Karin Häll plockar fram flera skulpturer. Chockrosa fötter nertyngda av bojor, metalliskt
gråskimrande fötter iklädda skridskor, huvuden med skydd för än öron, ögon, mun eller
näsa. En manstorso i kalsonger kompletterad av en toppluva. Det mesta är gjort i
papperslera, en massa av kritpulver, lim och pappersmassa. Färgen här och där erinrar om
att hon började som målare. Delarna i skulpturgrupperna är ofta placerade på ett sätt som
aktualiserar funderingar kring samhörighet, beroende, frihet och kommunikation.
En serie i tyg har titeln Komma ut. Den består av mjuka kuddar som kröns av uppstoppade
sydda fingrar. Ett, två, tre eller flera. De griper om varandra, flätas ihop eller vill
frigöra sig. Trots det noggranna arbetet med att få sömlinjerna att gå som tecknade
streck är intrycket avigsidans i flera bemärkelser. Det manifestativt fula har ett starkt
sinnligt uttryck, återhållet frustrerande och explosivt.
– Många tycker att de är äckliga. Folk blir upprörda när de ser att fingrarna kryllar.
Vore de stora skulle det vara makabert. Så här är det smäckert.
– Jag vill att man ställer sig frågan om vems fingrar de är ? Tillhör de samma hand? Ja:
varifrån får man sina idéer och hur bestämmer man sig?
I flera lådor ligger teckningar. Inramade och med glas. Ändå har de något tillfälligt
över sig. En rökare, en fågel på ett snöre, strumpbyxor med tre ben. Fläckar, sköra
linjer, avsiktligt tafatt linjeföring. Jag påminns om andra tecknare, kvinnliga
konstnärer även de, som Carin Ellberg och Helén Billgren, som också tar upp det
tillfälliga, det fula, oväntade och endast antydda. Mycket handlar om att oordningen
utgör en del av ordning.
– Människan är så mycket mer än sin kropp. Man är på jorden ett kort tag och lever med
illusioner och upprätthåller olika system. Ändå är människan ett universum som är kapabel
till så mycket. Är hon inte det så måste frågan ställas hur det kommer sig.
Kristina Mezei
Fil.dr konstvetare, konstkritiker
Verksamhetsutvecklare i konstfrågor Landstinget Västmanland
Karin Häll
Född i Kungsör
Utbildning: Idun Lovén konstskola, Nyckelviksskolan, Konstfack
Konstnär och lärare på Wiks folkhögskola.
Familj: sambo Ola Nilsson, konstnär med ljudverk och lärare på Nyckelviksskolan, barnen
Ruben, 15 år, Theo, 13 år.
Bor i Enskede, Stockholm.
Intressen: läser mycket, skönlitteratur och filosofi. Gillar datorer
Aktuell: förbereder en kommande utställning i Västerås.
Foto: Mohamed El-Masri
———————————–