Enskilda former
Bland Karin Hälls många små teckningar är ansiktet det dominerande motivet, men jag ser också träd, händer och olika sorters föremål avbildade på papperslappar. En krukväxt här, en glass där – en samling vardagsting. Ibland är personerna och föremålen involverade i fantasifulla metamorfoser. Som gestalten med en banan till frisyr. Och kjolen som ser ut som en veckad stubbe. Eller om det är stubben som liknar en kjol? Ofta är formerna tydligt inringade, omslutna av lager med konturer. Ett slags markeringar, höljen för just deras område.
Ansiktena blickar ut från pappret, liksom försjunkna i sig själva. Linjer och streck flyter ihop till figurer. Figurer som tycks tränga fram ur underliggande skikt, inifrån djupa medvetandeströmmar. Karin Häll prövar hur ett ansikte kan se ut. Hon undersöker vem det kan vara. Framkallar personerna, närmast.
Och det finns inget slut, bilderna strömmar. Hennes tecknade gestalter kommer ur en avspänd koncentration. Ett reflekterande där tanken och handen löper parallellt. Men vem, eller vad, styr? Är det pennan? Pappret? Eller de redan avbildade?
Allt detta påverkar nog bilden, men först och främst är det Karin Häll själv som leder pennan vidare. Pennan gör linjer och skiftningar mellan ljus och mörker, men det är hon som håller i den. Liksom i processen.
Så växer bilderna fram i ett samspel mellan material och minne. Först en snabb fas av tecknande, därefter en längre period där hon betraktar och begrundar, ändrar, kasserar och sparar.
Jag tror att Karin Hälls figurer är kungar och drottningar. Kejsare i sina egna domäner. Även om riket bara består av dem själva. Även om porträttens lite blygt naiva uppsyn inget avslöjar.
Kanske är det Lars Noréns Kung Mej som spökar i mitt huvud? Just titeln på hans diktsvit om Hill. Den rymmer en ceremoniell vardaglighet som jag förbinder med Karin Hälls tecknande; en pågående bildmonolog som resulterar i renhjärtade och påtagligt enskilda porträtt. För nog vilar det något tillbakadraget och privat över personerna i hennes teckningar. Där finns ett inre oberoende.
Louise Bourgeois, vars enigmatiskt personliga bildvärld Karin Hälls tycks gränsa till, kallade sina teckningar ”tanke-fjädrar”. Något dyker upp och insisterar på att bli nedtecknat, för att det inte lika plötsligt ska försvinna igen. Bilderna frammanade, som en sorts materialiserade dagdrömmar. Blås på dem, och de lättar från pappret.
Magnus Bons
konstkritiker Dagens Nyheter, redaktör Konsten.net