Vandrande gestalter
– Teckningar av Karin Häll
Jag går sakta in i mig själv genom en skog av tomma rustningar.
-Thomas Tranströmer
Den svenska konstnären Karin Häll placerade en mängd skisser i diverse storlekar och former på väggarna i sin studio i Chuangku konstdistrikt i Kunming: ett öga, ett träd, några molokna ansikten, och så bor och verkar, konstnärens egentillverkade bok gjord av grovt sandpapper. Jag fascinerades av gestalterna på de slumpartat uppsatta pappersbitarna. De var livfulla om än något tungsinta. Det såg ut som om de samtalade inbördes, ändå var det som om de inte hade något med varandra att göra. Gestalterna tycktes inbjudna av konstnären för att presentera sig själva och kanske var de bilder av händelser hämtade från innehållet i “Bor och verkar”
Teckning har intresserat Karin sedan hon var barn. Det klagades ofta på att hon ritat i skolböckerna, och läraren krävde också att hon skulle återställa dem till ursprungligt skick. Jag känner igen mig en hel del i hennes erfarenheter. Arbetsböcker, textböcker, bänkar och väggar kunde förvandlas till teckningsytor.
Det går ju inte att hindra ett barn från att växa upp och man kan heller inte att stoppa en människa från att teckna.
Vi brukade vandra tillsammans i utkanterna av Kunming, njuta av naturen och utsikten över stadskärnan. Teckna, sade hon, påminner om att vandra. Mentala spänningar lättar när självkritik eller krav på att utföra något offentligt arbete inte existerar. Jag höll till fullo med om det. Teckna är väldigt likt att vandra och promenera. Det krävs ingen särskild orsak eller mål. Man bara tecknar eller vandrar på och när den inre oron lättat infinner sig förnyelse. Vi lever ofta i illusionen att vi är upptagna och fokuserade. Det påstås att hjärnan arbetar bäst när den är distraherad och faktum är att vi till största delen är just tankspridda och distraherade.
Under det inaktiva tillståndet uppkommer tankarna naturligt och försvinner därefter automatiskt . Bildmotiv mynnar ut som förlängningar av rörliga tankar, och leder i sin tur åskådarna till ett betraktande där nya associationer uppstår. Det är så vi tar till oss motiven i Karins teckningar. De är som fotspår efter vandringar i bergen: upplivande, självklara, beslutsamma och taktfasta.
I Karins teckningar växer kraftfulla linjer och tydliga färgade volymer fram. Formernas konturer och känslan av kroppslighet betonas. Kanske är detta relaterat till hennes skulpturala verksamhet. Gestaltandet inleds alltid med volym. I en utställning använde Karin sig nyligen av skulpturer och objekt för att sprida ut en sotsvart massa på väggen. Det gav ett intryck av fragment som singlande kring i en rymd eller vrakdelar som bärgats ur havet. I verket Order of Things placerade hon ut handskar, stövlar, växter, blomkrukor och lerklumpar på ett bergsliknande sceneri av konstpäls. Det påminner en hel del om bakgrunden med de förvridna klippliknande bergen I Giottos målningar.
I de mer “fullföljda” skulpturerna visas också glimtar från Karins dagliga tecknande: närvarande linjer, omgjorda kroppsdelar och enkla former. Generellt låter Karin gestalter och objekt hållas isär från varandra. Ändå lyckas hon få dem att höra samman via deras egentliga innebörd. Dessa objekt eller gestalter är vanligtvis endast till hälften gjorda. Eller det är snarare så hon låter betraktaren uppfatta det. Det öppnar vägen för tankevandring och tillåter också åskådarens uppmärksamhet att förflytta sig mellan verken. Smidigheten får stanna i skulpturerna, hon behåller det grundläggande skissandet och förstärker nyanserna. Det är själva närvaron av hennes händers arbete som synliggörs– att bearbeta, förändra, skala bort, betona.
Det är också så Karin arbetar med sina teckningar. Spår av tvekan och ställningstaganden har lämnats kvar på pappersytor som sedan klippts sönder, begränsats och därefter monterats i hop på nytt.
Trots att teckningarna ser ut att vara slumpartade och enkelt utförda visar de också på kontrollen hon har över motiven och förmågan att synliggöra särskilda tillstånd. Jag tror att det är just det som är själva essensen i bilderna?
Enligt min mening hör motiven samman med händelser från textens innehåll i bor och verkar. Gestalterna delar liknande sinnesstämningar – de är lekfulla, gåtfulla och svårmodiga . Exempelvis tycker hon om att teckna sin vänstra hand, figurer från nordisk mytologi, porträtt försjunkna i kontemplation och ansikten höljda i skuggor. Därutöver finns mer materiella motiv: hus, moln, skor, handskar etc. Möjligtvis har detta temperament sitt ursprung i den unika kulturen i norra Europa, svärta kombinerad med en fascinerande enkelhet. Det får mig att tänka på Munchs målningar med sjuklingar som vårdas i sina rum. Självklart finns här också en del mer uppsluppna och livliga gestalter, vilka inte är direkt avsiktligt gjorda men som trots det uttrycker en liknande sinnesstämning. Det är helt enkelt som en person som går på en välkänd stig med insikten om att bli igenkänd även på långt håll.
Konstnärens skissande är det mest intima stadiet då motiv eller text långsamt tornar upp sig. Medan konstnären håller i taktpinnen trevar motiven sig fram till sin frambringare. Den svenska poeten Tranströmer beskriver det som att det inte var han som bestämde reglerna utan istället dikterna själva som sökte upp honom för att få bli presenterade. Här har vi den hemlighetsfulla processen. Av den orsaken är inte konstnärens eller poetens syfte att sträva efter ett upphöjt slutförande utan snarare att dela med sig av sina processer.
Hon ritar och suddar utan att sätta upp ramar eller mål. Det är som obesvärad andning, som att ströva i bergen, uppskatta ögonblick av tystnad och förbereda för bildflödet att anlända. Detta är reflektionen och nöjet som kom till mig via Karin Hälls gåtfulla och förunderliga teckningar.
Luo Fei
konstkrtitiker, författare, konstnär