Den mångsidiga Karin Häll, skulptris och tecknare, målare och framför allt, en undersökare av mänskligt liv, ställer ut i Teatergalleriet.
På Teatergalleriet visar Karin Häll en lång rad teckningar med ett tydligt symbolspråk som utvecklas i hennes skulpturer. allt handlar egentligen om samma ska,
människans behov av gemenskap och utanförskap. det är det här med att vara männiksa som fascinerar Karin Häll.
Som liten flicka upptäckte hon tecknandet som kan ge uttryck åt alla våra känslor i ett specifikt symbolspråk. Hon har en klassisk utbildning med början på
Nyckelviksskolan, fortsatte på Idun Lovens skulpturskola och avslutade på Konstfack skulptur..
Att ständigt balansera på en gräns mellan den grundliga kunskapens trygghet och det experimentella, är en del av Karin Hälls livsluft. Som konstnär hittar hon
hela tiden nya utmaningar och under tiden som en ide mognar, tecknar hon.Ett sätt att lösgöra kraft och kreativitet men också att nollställa sig inför nästa
utmaning.
I allmänhet anser vi oss tillhöra en grupp, vi har någon sort tillhörighet till människor vi kallar ”våra närmaste”. Dessa personer är inbördes rangordnade
efter vilken betydelse de har och den betydelsen kan som bekant skifta. Sedan befinner vi oss i ett ständigt föränderligt rum där människor kommer och går.
Deras behov sammanfaller med våra egna och ibland passar vi ihop, ibland inte. I vara arbeten och de risker vi utsätter oss för där kan belysas med hur vår
ensamhet accentueras genom den skyddsutrustning vi behöver för att inte skada oss. Tandläkare använder skydd för mun och näsa, de har sterila handskar och vi
ser inte mycket av deras ansikten när vi sitter i stolen. Likadant är det med många andra yrkesgrupper: maskeringen blir olika stor och omfattande beroende av
arbetets art. Det går att visa utsattheten hos dessa människor genom att göra naturligt stora huvuden med masker. I smält stearin, infärgad med vaxkrita, har
Karin Häll gjutit huvuden. De olika ansiktena visar ibland tungan åt oss, som en grimas.Av hönsnät och återbrukspapper tillverkar hon naturstora kroppsdelar av
småbarn. Det låter mer makabert än vad det är. Det känns nästan som om de vore upphittade i arkeologiska utgrävningar från Vesuvius utbrott år 79 då Pompeji
och Herculaneum begrovs i aska.De små kropparna, huvudena och benen talar om gemenskap, kopplat till utsatthet. Det hjälplösa och försvarslösa- vi kommer att
bry oss eller inte.
Tretalet är viktigt för Karin Häll. Hon har skapat skulpturer med stort uttryck i svart sytråd på vitt tyg och mjuk stoppning, tre fingrar. Det är där svaret
sitter, tre ord: vilja, individ, flock.Att vilja tillhöra en flock, samtidigt som man är totalt ensam. De är tebenta fingrar, de är sammanbundna med huvuden
bortvända och de kan sakna ansikten. alla är ändå individer som ger oss en aning om villkoren för mänskligheten. Lika tydligt som vi känner lycka och
tillfredsställelse över det som är vackert och som ger oss en självbild, lika frånstötande är det när något saknar mänskligt tilltal.
Här talar allting till oss och vi möter konstnärens själ i hennes bilder och skulpturer. Utställningen är ppen till den 2 juni.
Ragnhild Oxhagen
Tidningen Ölandsbladet, kultur
2007-05-19