Skip to content

barometern

Vad är det som signalerar byggarbetare? Hörselskydden, munskyddet, kepsen?
Ja, det är kepsen. Den korta lilla skärmen som sticker fram över pannan. Den går igen i Karin Hälls samtliga i vax skulpterade huvudformer. En klar signal till betraktaren men också en symbol som kan stå för mycket mer än bara byggjobbare.

Karin Häll är skulptör, målare, tecknare. Hon avkräver livet dess symbolvärde. Materialiserar upplevelser, säger hon själv och och utgår i sitt konstnärsskap från en bärande ide som sedan får ta form. Nu visar hon en hel svit på Teatergalleriet i Kalmar. Mindre skulpturer i gips, vax och papier-mache. Var och en med en underförstådd mening. Vid första blick tämligen vardagliga och föreställande, samtidigt också undflyende. Det finns något i skulpturerna som skapar osäkerhet. De vil mer än bara visa upp en yta. Ändå är ytan av vikt. I sviten Protection har hon skulpterat manshuvuden av infärgad vax. Ytan känns både len och torrvid beröring. Gipsskulpturerna har fått ett ytskikt av shellack som ger en känsla av rodnande hud. Fingrarna rör vid det som känns nästan levande.

Karin Häll är utbildad på Nyckelviksskolan, Idun Lovens skulpturskola och Konstfack. Hon är en iakttagare som söker förklaring på underförstådda symboler och kommunikation likaväl som på icke-kommunikation. Ofta arbetar hon i sviter.På Teatergalleriet låter hon raden av byggjobbare ståta både med munskydd och hörselskydd. Men hon låter dem också lipa. Läppknip, tungspets, kort tunga, lång tunga. Var och en vet att tolka de gesterna. Att lipa åt någon kan vara både ett skämt och en handling av förakt. På samma sätt har Karin Häll sytt en serie uppkäftiga fingrar. Handen är väl människans mest talande kroppsdel. Kan både smeka och slå. Forma det outtalbara i en gest. Fingret i luften har utlöst mycket våld, tummen upp mången positiv reaktion. Karin Hälls sydda fingrar ser käftiga ut. Mellanting mellan skulptur och teckning. Samma andas barn som hennes teckningar. De rinner ur pennan i ett nästan meditativt tillstånd. En handling av stillhet. Hon behåller inte alla, kastar en stor del, men ”översätter” också vissa i tredimensionell form. Eller låter sig i alla fall inspireras av dem.

Det finns en täthet och en närhet i Karin Hälls teckningar och skulpturer. En värme som strålar upp ur ytan. Materialen understryker det hon vill säga. Gipsen som är varm och sidenmjuk och som hon format för hand, den grova och ursprungliga pappersmassan som hon tummat till små bebisar med napp.

Flera av objekten, liksom teckningarna, handlar om tvåsamhet, om att vända sig bort, eller vända sig emot. Eller att vara tillsammans men ändå frånvarande och bortvänd.

Gunilla Petri

Tidningen Barometern, kultur

2007-05-15