The installation Indefinite Edges of Things revolves around the changeable quality of things and being, seeking control over accidents and death, and understanding the world from the position of the underdog. The work consists of a number of objects and sculptures in a variety of materials. In order to describe what is universal Karin Häll uses in part her own history. Included are the wig and cap she used during a period of illness. Standing on a pile of non-fiction books is the wig stand in cracked clay. From a pair of worn-out jeans a hand appears, marked with a long lifeline and symbols for health. Boots and umbrellas have been reworked into narrative objects where doldrums and passivity merge together into movement. Cases and various surface materials, exposed with their fillings and contents, raise questions about artificial and natural growth. The works are about their own creation, as much as being about portraying or conjuring up a physical environment. Human beings are creatures of habit and the most absurd and unexpected can, under the right circumstances, become the norm. At the same moment that the power of the norm is exposed, the power of habit is also given a blow.
Installationen Indefinite Edges of Things kretsar kring tingens och varats föränderlighet och handlar om att besvärja olyckor och döden samt att förstå världen ifrån underläge. Verket består av ett flertal föremål, skulpturer och objekt i olika material. För att beskriva det universella använder sig Karin Häll delvis av sin egen historia. B l a finns peruken och mössan med som bars under en sjukdomsperiod. På en trave faktaböcker står perukhållaren i sprucken lera. I ett par slitna jeans framträder en hand, markerad med lång livslinje och symboler för hälsa. Stövlar och paraplyer har omarbetats till berättande objekt där stiltje och passivitet flyter samman med rörelse. Höljen och ytmaterial, redovisade med stoppning och innehåll, lyfter frågeställningar om artificiellt och naturligt växande. Verken handlar om sin egen tillblivelse, i lika hög grad som de gestaltar eller frambesvärjer en fysisk omgivning. Människan är ett vanedjur och det mest absurda och oväntade kan, i fall de rätta förutsättningarna finns, bli norm. I samma stund som normens makt synliggörs får sig också vanans makt en törn.