Ett moln på jorden
Under hela min skoltid har det setts som ett problem att jag tecknat eller ”kladdat i böckerna”, som lärarna uttryckt det. Handen gick under de flesta lektioner konstant utan att jag tänkte på vad eller hur motivet skulle bli. ”Hon sitter bara och drömmer och kladdar med pennan under lektionerna”, sade läraren som uppgivet ringde hem till mina föräldrar. ”Rita får du faktiskt göra på bildlektionen”. En lärare i mellanstadiet utfärdade ett ritförbud gällande enbart mig. Den nedritade boken visades upp sida för sida som ett dåligt föredöme för hela klassen. Jag fick i läxa att ta hem boken och sudda bort varje teckning. Något som tog en hel kväll i anspråk. Sedan visades de aningen fortfarande blyertsgrå sidorna i boken upp till bedömning. Efteråt utfärdades ett ytterligare förbud. Ingen penna över huvud taget fick nu ligga tillgänglig på min bänk under tiden läraren pratade. I själva verket lyssnade jag betydligt bättre när jag samtidigt ritade. Jag kunde titta på en flera veckor gammal teckning och minnas exakt hur samtalet utspann sig, bit för bit under tiden delarna av teckningen växt fram. Sedan treårsåldern ritade jag mycket och papper, pennor och kritor köptes regelbundet hem. Tecknandet accelererade dock då jag började första klass. Full av besvikelse och tristess över grå, långa och håglösa lektioner sjönk jag in i min egen värld och började underhålla mig själv mer och mer, kanske för att jag redan innan skolstart kunde läsa, skriva och räkna.
I vuxen ålder fortsatte handen att teckna överallt där jag satt stilla och penna och papper fanns till hands. Ibland märkte jag det inte ens. ”Är det Karin som har kladdat ner det här pappret nu igen? En äldre ordentlig men förstående kollega i hemtjänsten tog med gamla oanvändbara fettfläckiga bruna papper och lade fram i personalrummet med förklaringen ”de här ska Karin ha så hon inte ritar på våra dokument. ”Under varje morgonmöte garderade hon sig därefter om att jag hade ett av hennes fläckiga papper framför mig. Sedan har det fortsatt på olika styrelse- och arbetsplatsmöten. Brysk och djupt förolämpad kommenterade en lärarkollega mitt tecknande under personalmötet på en folkhögskola. ”Sluta rita på dagordningen och lyssna i stället!” Uppgiven av åratal med negativa omdömen som mina teckningar frambringat saknade jag ork att förklara att det var just själva lyssnandet som jag ägnade mig åt. Och att mitt goda minne över vad som utspelat sig på tidigare möten kanske var ett resultat av just nedkladdade dagordningar. Många gånger har jag upplevt att människor blivit kränkta och förolämpade över att ha sett mig sitta böjd över ett papper och teckna. De har tvivlat starkt då jag förklarat att jag samtidigt med tecknandet också är en aktiv lyssnare.
Under en nyligen längre sjukdomsperiod, då jag inte kunde arbeta i min atelje, letade jag efter en uttrycksform som skulle fungera med mitt nedsatta fysiska tillstånd. Jag bestämde mig då för att försätta mig själv i viloläge, ofta liggande i soffan, tillsammans med pennor och teckningsblock. Själva iden bestod av att inte ha någon ide gällande tema, innehåll eller presentation utan att istället undersöka vad som skulle hända om jag lät mitt forna ”lektionstecknande” få flöda fritt under tiden som jag lyssnade på radio eller musik.
De tusentals teckningar som växt fram, så långt tillbaka jag kan minnas, och som visat sig på tidningskanter, kuvert, servetter, post-it lappar, dagordningar, skolböcker, mötesprotokoll och informationsblad medan jag tänkt, lyssnat, samtalat, de bilder som jag motivmässigt inte medvetet styrt över och som med andras ögon ofta har setts som en dålig vana, men som jag ändå aldrig, trots flera försök, lyckats upphöra med att göra, har jag i detta projekt bestämt mig för att acceptera, ge en fortsättning åt och presentera som en brokig kör av inre röster.
Jag har tillåtit mig att under en begränsad tid helt och fullt ägna mig åt att tänka, teckna, lyssna eller som det tidigare hette ” kladda sönder papper” och låtit det som vill i mitt psyke bara stiga fram och visa sig. Teckningsserien Ett moln på himlen kan ses som en mental väderkarta över en särskild period i mitt liv.