Samtal mellan Karin Häll och Camilla Hammarström, poet, konstkritiker på Aftonbladet.
CH: Tecknandet har varit en daglig praktik redan innan du inledde din konstnärliga utbildning och verksamhet. Vilken plats har det haft i ditt liv? Har det förändrats under åren?
KH: Sedan treårsåldern har tecknandet fungerat som en slags vardaglig aktivitet. Till skillnad från leksakerna, som förvarades huller om buller i rummet där jag sov, fanns alltid mina ritsaker ordnade i en av kökslådorna. Lätta att hitta och nära till hands. Tecknandet hade en egen plats och var mer lik en sorts daglig rituell undersökning än min vanliga lek. Papper, kritor och olika pennor fylldes på konstant i kökslådan utan att jag behövde säga något, mest ritblock från Konsum men också en del kontorspapper från företag som hade sparats till mig. Jag kunde underhålla mig själv länge med att rita och min mammas syfte med teckningslådan i köket var nog mest att själv få lugn och ro. Det var viktigt för mig att jag fick ha min värld helt i fred och att jag verkligen kunde slösa på papper och pennor utan att någon hade åsikter om det. Lådan i köket var som ett slags skafferi för mig, något som bara skulle finnas.
Jag ville hela tiden lära mig mer och vissa händelser blev till viktiga milstolpar. Fortfarande minns jag känslan av hur dörrar öppnade sig: jag var fem år och kom äntligen på hur man ritade människor i profil och insåg då att även ögat såg annorlunda ut från sidan. Och i lågstadiet lärde jag mig perspektivteckning genom att frustrerat rita av tv-apparatens form om och om igen.
Intresset för att rita fanns kvar även under tonårstiden och som ung vuxen fortsatte jag på olika konstutbildningar med att streta på samma sätt med att vilja förstå och lära mig. Samtidigt som jag aktivt gick in för att utvecklas har jag också hela tiden parallellt tankspritt bara låtit handen rita fritt överallt där det funnits papper: tidningar, kuvert, papperslappar, kvitton, skolböcker mm. Något som särskilt irriterat många lärare i grundskolan. Det som har förändrats med åren är att tecknandet i dag också fungerar som en praktisk plattform för idéer och konstruktioner när jag funderar hur jag ska bygga skulpturer.
CH: Tecknandet är väl även en sorts frizon där det inte spelar så stor roll hur utfallet blir? Det kräver en viss form av avslappning. Infinner den sig av sig självt när du tecknar?
KH: Själva teckningsprocessen består av två delar. I den första arbetar jag under stor avslappning och total kravlöshet. Det är just en frizon där jag vänder mig helt inåt. Jag har extremt lätt för att liksom bara ramla in i min bubbla och det är fint och uppbyggligt att börja dagen så. I hela mitt liv har jag fått höra att jag sitter och drömmer men jag ser det inte som att drömma. Tvärtom är det ett tillstånd där uppmärksamheten är mycket skärpt. I och med att jag överlag realiserar mycket av mina idéer så ser jag mig heller inte som en drömmare.
Bredvid min arbetsstol brukar jag ha en kopp starkt kaffe, en papperskorg, pennor, kritor och block. Jag låter handen och tankarna gå lite som de vill och är totalt öppen för vad som visar sig och för att sedan låta det fortsatta arbetet utgå från det. I bland gör jag en teckning väldigt snabbt på bara några minuter, i bland tar det betydligt längre tid. Det kan handla om flera timmar.
I den andra delen av processen, däremot, så hårdgranskar, tänker och bedömer jag det som hamnat på pappersytan. Jag tittar på linjernas tjocklek, överskärningarna, kompositionen, variationen av gråskala. Jag suddar, ändrar, lägger till. Allt måste vara ändamålsenligt och inget onödigt får finnas. Det är som en rebus som ska lösas. Vad är kärnan och hur ska just den förklaras? Om formen är för snitsig i förhållande till innehållet blir det pretentiöst och tråkigt. Om innehållet däremot tar överhanden blir det karikatyrer eller patetiskt. Form och innehåll måste ha en slags balans. Av cirka tio teckningar sparar jag kanske tre. Resten hamnar i papperskorgen. Vissa dagar slänger jag allt. Det är extremt ansträngande att se på sådant som jag tycker är dåligt och därför är det en väldig frihetskänsla att bara kunna knyckla ihop pappret och kasta det.
De kasserade teckningarna ser jag ändå som ett nödvändigt underlag till det jag sparar. Vissa delar lyckas jag, tack vare just dem, senare repetera på ett nytt och bättre sätt. En bra teckning har alltid en historia av flera dåliga. Ser man till det så tar även varje snabb skiss egentligen väldigt lång tid att göra. Vissa halvdåliga teckningar sparar jag för att brutalt kunna arbeta om. Kanske måla över stora delar med tusch eller klippa sönder pappersytan till en helt ny form. Processens två olika delar vandrar ut och in i varandra. Det lätta och intuitiva varieras hela tiden med ett kritiskt reflekterande.
CH: Man kan se dina teckningar som en form av arketyper. Handen ”hand”, trädet ”träd” och så vidare. Samtidigt äger de en oavvislig individualitet. En del av ansiktena ser exempelvis ut som verkliga porträtt av personer. Hur tänker du kring det? Är det bara ett resultat av att du arbetar med formella problem? Eller strävar du efter en unicitet i framställningen?
KH: Egentligen kan man nog uppfatta det mesta jag tecknar som ett slags porträtt. Mina arbeten är ofta kopplade till enkla symboler, till bruksföremål och situationer som representerar det så kallade vardagslivet. Det är en plattform jag, i större projekt med skulptur och installation, använder mig av för att synliggöra och demontera det trygga och välkända. Allt är ju bara former, oftast igenkännbara sådana, som via sättet att teckna fylls med ett slags stämningsrelaterat innehåll.
När det gäller ansiktsformer så är jag dock som mest avslappnad, där utgår jag från att det som vill visa sig verkligen får ta plats. I bland blir jag förvånad för att porträtten faktiskt liknar olika verkliga personer som jag sett. Jag kan inte kalla mig för helt ansiktsblind, men jag har stora problem med att känna igen människor, vilket flera gånger lett till väldigt genanta situationer. Så även om jag är åt det ansiktsblinda hållet så är det ändå som att bildminnen av ansikten existerar, fast på ett annat sätt. Mer eller mindre kontinuerligt flimrar det förbi helt okända ansikten och människor i helfigur framför mig, som svartvita fotografier. Det kan vara bilder med personer från olika tidsåldrar, miljöer och kulturer. Gamla statarlängor, landsbygden i Ryssland, stadsbussar i city, alltid befolkade av personer med en tydlig humörstämning. Förmodligen är det situationer som jag fångat upp från tidningar, tv eller i vimlet på tunnelbanan.
Jag skulle likna de här bilderna med vad som kan hända om man plockat bär eller rensat rabatter en hel dag: fenomenet då det man tidigare intensivt stirrat på åter framträder på näthinnan just när man slappnar av. Jag gissar att min hjärna har en konstruktion som hanterar intryck av ansikten på ett liknade sätt. Och kanske återskapas en del av just dessa minnen i mina porträtt utan att jag är medveten om det.
CH: Hur kommer det sig att du en gång började använda dig av teckningarna i dina verk? Att du infogade dem tillsammans med skulpturerna. Hur såg den processen ut?
KH: För en del år sedan hade jag en fysisk åkomma som jag visste skulle hålla i sig under flera månader. För att göra tiden någorlunda meningsfull ville jag ha ett slags projekt att ägna mig åt. Eftersom jag var extremt trött och tillbringade största delen liggande i soffan funderade jag på vilken aktivitet som skulle kunna ge energi utan att vara krävande. Genast kom jag då att tänka på de tråkiga lektionerna i skolan och alla utdragna arbetsmöten och hur jag stått ut genom att rita på protokoll och i böcker. Hur jag övat, lärt mig mer om teckning och känt mig rätt nöjd över att jag gjort något meningsfyllt under tiden som jag samtidigt fokuserat och aktivt deltagit i någon form av gruppuppgift. Tecknandet gjorde att jag blev en betydligt bättre mötesdeltagare. Jag kunde vara mer mentalt närvarande då jag fick en chans att avskärma mig en smula mot vissa informationsflöden som kändes onödiga att belasta hjärnan med.
Därför började jag ägna sjukdomstiden åt att lyssna på olika saker på nätet samtidigt som jag låg i soffan och tecknade. Själva iden med tecknandet var att inte ha någon idé alls. I bland orkade jag inte ens ha belysning på utan tecknade i dunklet med bara några stearinljus.
Mitt i allt detta blev jag inbjuden att delta i en grupputställning med temat Psyke. Jag tänkte först tacka nej, för att jag var för sjuk för att arbeta fram verk. Men plötsligt såg jag att teckningsskörden framför mig var en direkt beskrivning av en delvis helt omedveten verksamhet i en hjärna. Jag deltog med teckningarna i utställningen och det kändes sedan självklart att kombinera dem med objekt och skulpturer.
CH: Hur har infogandet av teckningarna i dina verk påverkat din utveckling som konstnär? Har arbetsprocessen ändrats?
KH: Ofta läser jag nu för tiden in rum och väggar som stora pappersytor och när jag placerar ut verken förhåller jag mig till svärta, former och skiftningar på samma sätt som när jag tecknar. I bland använder jag höga stegar och arbetar med galleriväggarna från golv till tak. Jag kan klippa sönder teckningar jag tidigare gjort eller rita om dem direkt på plats, tillsätta olika objekt och forma till material som råkar finnas just omkring mig och som jag tycker passar in. På Passagen, Linköpings Konsthall t ex, där jag nyligen hade en soloutställning, lät jag en av de större väggarna torna upp sig till en gigantisk teckning som tog plats bland de tredimensionella verken i rummet. Själva presentationsprocessen är väldigt lik teckningsprocessen, det här med att först jobba väldigt spontant och intuitivt för att i nästa steg tänka, förändra och reflektera.
CH: Hur fick den här boken sin titel?
KH: Jag lade märke till att det på översta raden på väldigt många konstnärers CV står ”Bor och verkar” följt av ett ortsnamn. Därefter följer en lång anonym radda med årtal och namn på gallerier, stipendiefonder och konsthallar. I det sammanhanget sticker ”Bor och verkar ” ut för att det synliggör en levande människa som måste bo och verka någonstans. Det framställs så sakligt och jordnära. Verka betyder att utföra något, det behöver inte alls ha med konst att göra. Jag ser t ex aktiviteten i mitt tecknande som ett signum för en person som lever på jordklotet och sysslar med något. ”Bor och verkar” är för mig en sammanfattning av en tillfällig mänsklig existens.